Jag får fortsätta med mina "sorgeinlägg".. För idag är det ën månad sedan han lämnade livet. Jag har faktiskt mer och mer börjar accepterat att han inte längre finns här. Man måste också gå vidare, man kan inte älta saker och ting hela livet. Men klart det är tufft, för motsatsen har jag icket sagt heller. Livet är skört, jag hoppas att ni alla där ute verkligen tar vara på tiden med era fina bruna, vita, svarta springare osv. För alla kommer vi någon gång till det stadiumet, även fast man önskar att livet ibland vore oändligt. Jag hade iallafall hoppats på en längre tid med Speedy, men hans klena ländrygg och si-leder och bakhovar som växte som ogräs och gjorde att han fick inkorrekta benställning bak ställde det tyvärr till det i detta skede. Även fast jag var otroligt noggran med honom och gjorde det som behövdes, så räcker saker och ting inte till ibland. Ibland tar man nästan på sig skulden, för att man känner sig otillräcklig. Men jag vet inte hur många som nu faktiskt flera gånger förklarat för mig att jag gjorde allt och detta beslut vi tillslut var tvugna att ta, var det rätta för honom. Men betryggande nog, så vet jag att han har det bra där han är nu. Jag vet att där lever han sitt liv till det oändliga på det evigt gröna ängarna, utan smärta..
Tankar vandrar, tankar går.. Hela tiden på min älskade Speedy. Jag kommer alltid minnas, sakna och älska honom hur långt bort han än är från mig. Vi kommer trots allt aldrig skiljas åt, vi var ju oskiljaktiga..<3 em="em">
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar