onsdag 17 oktober 2012

Ridsporten kan vara grym, skitsnack är våran specialité!

Jag pratar nu ifrån egna erfarenheter, ridsporten är inte lätt. Konkuransen är stenhård, det krävs inte bara talang utan, ett stenhårt skal emot skitsnack och rykten. Ridsporten är det ju mest tjejer som utövar om man ser det ifrån amatörnivån, vill säga upp till MSV - nivå är det mest tjejjer. Sedan i eliten och världsryttarna så är det ju mest killar som toppar listorna. Jag tror killar i denna sport har lättare för sig, de är både hårdare och tuffare. Så är det vell egentligen inom allt, om man ska prata tjejjer och killar. Killar är med fysiska och tjejjer mer psykiska, inget nytt. I hästvärlden, är den dock extrem gällande oss tjejjer. Jag har själv vart väldigt utsatt för detta, detta är faktiskt första gången jag riktigt öppnar mig offentligt. Jag måste säga att allt det där har nu bara gjort mig starkare!

Avund- och svartsjuka.. "Hon har bara haft tur att ha fina hästar", kanske ni hört? Jag vill bara pointera att jag vill inte framstå som bättre själv. Jag vill bara berätta vad jag själv har hört och vart med om och hur otroligt jobbigt det är att tillslut inse att folk går till personangrepp. Mitt liv har redan vart rörigt, det har inte alltid vart lätt för mig. Hästarna har alltid vart mitt stora hopp och kärlek, kan inte ens förklara med ord hur mycket jag funnit trygghet hos dessa fyrbenta vänner. Jag har många gånger mått så psykiskt dåligt att jag bara ville försvinna iväg med bara min, min egna häst. Det har alltid vart jag och mina hästar mot världen. Som en krydda på allt detta, så började ett rykte cirkulera ang. mig och min hästhantering att det fanns ett litet "gäng" som påstod sig att jag inte skötte mina hästar, de fick inte mat, vatten, jag red fel.. osv. ALLT VAR FEL! Det gick så långt att jag bara ville gömma mig. Började få kränkande kommentarer på bloggen osv. Allt började då jag var tvungen att ta bort min första häst Wrammlan, en fd. travhäst. Som inte alls har blivit bra behandlad tidigare innan mig, var ingen lätt första egna häst. Hon var stressad, svårfödd och väldigt speciell! Jag fann henne en dag på sommarbetet hoppandes på tre ben. det visade sig att hon haft en gammal benbit, utan någons vetskap gått runt med denna som vandrat upp i benet och skadat likväl gaffelbandet. Hon hade fått sprickor där den lösabenbiten suttit en gång i livet. Fick sedan i efterhand reda på att hon likaså blivit sparkad i hagen hos tidigare ägare. Kan också vara sedan travet, för den var inte ny, vilket veterinären konstaterade väl. Kunde ev. operera, men chansen att hon skulle bli helt återställd var liten. Beslutet blev avlivning.

DÄR, efter det började det cirkuleras i att jag ridit ihjäl min häst, i princip. Detta skitsnack cirkulerades så mkt att tillslut så hade folk kommit fram till att jag varken gav mina hästar mat eller vatten, bra omvårdnad fast de ej hade vart hemma hos mig. Detta gick verkligen för långt! Ingen sa något till mig öga för öga, utan jag fick höra av mina kompisar vad de hört i ryktesväg och vad folk skrev för elaka/kränkande kommentarer på min blogg. Ex. på kommentar var " Din häst hade fått det bättre, om den kom till ngn annan". Jag vet inte, hur de personerna kan må bra efter att ha gjort något sådant? Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå, att de skulle vara "bättre" igenom att göra personangrepp mot någon. Vilket det faktiskt blev tillslut. MOBBING, var det. Jag gick fortfarande i skolan, då detta började. Tänk en tonåring som håller på att utvecklas och bygga upp ett självförtroende, samtidigt som man var svag redan innan då allt annat i mitt liv redan var rörigt och inte alltid lätt. Jag mådde inte bra i den tidpunkten, vilket även mina lärare i skolan då såg. Tillslut så försvann nästan min trygghet i stallet också. Jag var rädd att göra något så mänskligt som fel! Prestationsångesten var hög, min självkänsla/självförtroende var lågt, mitt psyke var inte starkt. Kritik, tål jag än idag dåligt pga. det jag vart med om. Det är i detta faktum inte ens mitt fel. Jag mådde inte ens bra i min tryggaste miljö, stallet. Stallet och hästar för mig ska vara en fri zon, vi hästmänniskor är bra att visa pekpinnen. Detta gäller inte alla, men jag är hästmänniska själv. Jag vet, jag har också tagit fram pekpinnen om det verkligen vart något och sedan att det görs på ett bra och fint sätt. Inte igenom skitsnack och sedan inte ens säga till personen i fråga, öga för öga. Kritik måste man tåla, men det finns gränser.

Nu var detta ngt år sedan, men idag är jag bara stark av det som dessa personer sa. Såhär i efterhand, så ångrar jag mig att jag nästan inte stod på mig mera. Men jag valde då att hålla mig i bakgrunden och inte ge dem en skymt av uppmärksamhet och inte ens ge dem mitt lillfinger. Men jag var minderårig då, jag mådde redan dåligt. Som man brukar säga "Det går aldrig att försvara sig mot skitsnack". Jag vet idag att det inte något fel på mig och får väldigt mycket beröm och många som sagt till mig att "skulle jag någon gång vara tvungen att sälja min ögonsten, så skulle jag vela att min häst hamnade hos någon som du". Jag totalt älskar alla som verkligen stöttar och känner mig, ni är bäst!  Hästar är mitt liv, min fri zon och ingen ska ta mig ifrån den lyckan igen. Jag är stark, stallet där får jag min kraft. Jag älskar livet med hästarna!

1 kommentar:

  1. Wow du är min förebild!
    Jag tycker att det är synd att folk ska mobba andra, det är ett tecken på svartsjukar tycker jag!

    SvaraRadera